Jag vågar! Eller ja, nästan i alla fall...
Igår var jag på Soz's födelsedagsfest på Norrmalm och om jag ska vara riktigt ärlig så hade jag det lite tråkigt till att börja med, men med Reni & Era och deras Merced
es så lyckades jag på något sätt vända min tristess till ett festligare humör och dansade lite för mig själv medan alla andra som inte förstod vad som sjöngs bara tittade på och såg lite freaked out ut. Men jag släppte på hämningarna och öppnade upp kvällen lite, i varje fall för mig själv. Det hjälpte ju i alla fall eftersom flera andra så småningom släppte loss lite mer. Om det berodde på alkoholen eller att någon vågade sig upp och apa sig lite är ännu ett mysterium för mig.
På vägen hem körde Lana och i första svängen satt Sharon i mitt knä i framsätet och mosade hela mig. Väl framme i stan kände jag en enorm lättnad av att blodet åter igen kunde flöda fritt i kroppen!I andra svängen hämtade vi upp Tea och hennes kompis som hade promenerat längs vägen ner till stan. Tea berättade lite om sin åtta månader långa resa till Australien och jag satt helt häpnadsväckande och lyssnade till hennes berättelse.
Jag har länge känt att jag velat bort från Sverige, om inte för evigt så i varje fall ett tag. Några månade, kanske ett år eller två. Resa och jobba lite på vägen fram till resans mål. Inte för att jag har något specifikt mål! Jag vill bara bort. Jag kan ta något ströjobb så att pengarna räcker till till nästa destination... Men faktum kvarstår att jag någonstans djupt inombords känner en enorm rädsla för allt som kan gå fel. Tänk om jag skulle bli skadad, sjuk eller något annat. Tänk om pengarna tar slut och man inte kan ta sig hem till Sverige igen? Eller God forbid, tänk om någon här hemma råkar ut för något och jag är på andra sidan jorden, helt ovetandes eller okapabel till att komma hem snabbt och smidigt? Hmm... Jag är väl säkert inte den enda eller första att tänka i de banorna. Jag är heller säkert inte unik i mitt tänkande, men jag kan inte riktigt släppa tanken på att åka iväg trots allt! Det hade verkligen varit så frukantsvärt skönt att bara få komma bort, uppleva nya saker, träffa nya människor, se nya platser och jobba och leva sitt eget liv på en helt främmande plats. Jag menar, alla utsätts vi väl ändå någon gång i livet för prövningar? Alla bestämmer vi oss väl någon gång att göra något vågat, ta risker och spela ut alla korten på bordet? Eller? Jag vill i varje fall fortfarande bara åka bort ett tag, göra något annat i livet och eventuellt komma tillbaka, om inte visare så i varje fall mer medveten om att det finns en värld utanför Borås och Sverige att upptäcka! Mitt problem utöver alla tvivel och "tänk om" tänkande är hur jag ska gå tillväga och vem jag ska vända mig till...! Jag kanske letar på fel plats, inte vet jag, men jag tänker inte ge upp! Jag fortsätter drömma. Och om jag aldrig fullföljer mina drömmar så kommer jag leva vidare med vetskapen att jag faktiskt har haft drömmar och att man kan ha drömmar, även om de inte alltid slår in, så är det inget fel med att ha dem!
SSI
Kommentarer
Trackback
