Underbara förfärliga höst...
Finns det någon mer än mig där ute som känner att hösten verkligen plockar fram det absolut bästa och värsta hos en själv?
I mitt fall handlar det om att jag verkligen kan njuta av bara ögonblicket då jag ser lönnen gå från grönt till gult och rött, när solnedgångarna färgar himlen djupblå med en uns av rött i horisonten och när lukten av sommar fortfarande etsar sig fast i näsan trots att vinterkylan kommer stormandes! Det handlar också om att dagarna blir kortare och mörkare, att man blir trött och hängig, längtar sig bort till värmen och er automatik börjar lyssna på deppig musik utan någon tydlig anledning!
Jag går verkligen från mitt bästa humör ena timmen till mitt absolut mest deprimerade flera gånger om dagen. Hösten plockar som sagt fram det bästa och värsta hos mig!
Jag älskar att känna den kalla höstvinden med solen i ansiktet när jag är ute och promenerar bland löven som ligger och vilar på marken. Jag älskar när jag kan le utan anledning för att sedan komma på mig själv att det kanske finns någon främmande människa som står och tycker att jag ser hur sjukt dum ut som helst som bara står och ler för mig själv. I sådana stunder ler jag ännu mer! Det är vad höst betyder för mig i mina bra stunder! I mina mindre bra stunder så kan jag falla ihop i ren depression och börja gråta (Ja, jag gråter. Jag är väl bara människa. Och du gråter också såvida du inte är en robot). Jag söker mig till min tillflyktsplats i vardagen i dessa stunder, min dagbok, där jag skriver ner mina allra djupaste tankar som berör allt mellan himmel och helvete. Saker som minnen, bra, dåliga, roliga, ledsamma. Om kärlek och hat och om önskan att kunna förändra världen. Men det kanske bara är mig själv jag vill ändra på, mitt sätt att se på världen eller något i den stilen...
Här sitter jag och lyssnar på Taylor Swift och hennes Teardrops On My Guitar. En jättefin sång om olycklig kärlek (Nej, jag är inte olyckligt kär i någon. Jag är inte kär alls).
Ja, det här är väl något jag får fortsätta skriva i dagboken, men tänkte att det kanske är skönt att få låta alla som läser veta att jag faktiskt bara är en människa som ibland är glad och mår bra och ibland det motsatta.
Till next time!
I mitt fall handlar det om att jag verkligen kan njuta av bara ögonblicket då jag ser lönnen gå från grönt till gult och rött, när solnedgångarna färgar himlen djupblå med en uns av rött i horisonten och när lukten av sommar fortfarande etsar sig fast i näsan trots att vinterkylan kommer stormandes! Det handlar också om att dagarna blir kortare och mörkare, att man blir trött och hängig, längtar sig bort till värmen och er automatik börjar lyssna på deppig musik utan någon tydlig anledning!
Jag går verkligen från mitt bästa humör ena timmen till mitt absolut mest deprimerade flera gånger om dagen. Hösten plockar som sagt fram det bästa och värsta hos mig!
Jag älskar att känna den kalla höstvinden med solen i ansiktet när jag är ute och promenerar bland löven som ligger och vilar på marken. Jag älskar när jag kan le utan anledning för att sedan komma på mig själv att det kanske finns någon främmande människa som står och tycker att jag ser hur sjukt dum ut som helst som bara står och ler för mig själv. I sådana stunder ler jag ännu mer! Det är vad höst betyder för mig i mina bra stunder! I mina mindre bra stunder så kan jag falla ihop i ren depression och börja gråta (Ja, jag gråter. Jag är väl bara människa. Och du gråter också såvida du inte är en robot). Jag söker mig till min tillflyktsplats i vardagen i dessa stunder, min dagbok, där jag skriver ner mina allra djupaste tankar som berör allt mellan himmel och helvete. Saker som minnen, bra, dåliga, roliga, ledsamma. Om kärlek och hat och om önskan att kunna förändra världen. Men det kanske bara är mig själv jag vill ändra på, mitt sätt att se på världen eller något i den stilen...Här sitter jag och lyssnar på Taylor Swift och hennes Teardrops On My Guitar. En jättefin sång om olycklig kärlek (Nej, jag är inte olyckligt kär i någon. Jag är inte kär alls).
Ja, det här är väl något jag får fortsätta skriva i dagboken, men tänkte att det kanske är skönt att få låta alla som läser veta att jag faktiskt bara är en människa som ibland är glad och mår bra och ibland det motsatta.
Till next time!
SSI
Kommentarer
Trackback
